Från min synvinkel

Gud blåser in sin livsande i oss. Där med säger han att han älskar dig. Du är värdefull i din bräcklighet och sårbarhet. Ditt väsen är en gåva. Gud säger: ”Jag blåser min livsande i dig och håller dig som ett dyrbart föremål”. Gud älskar dig som om du vore den ända människan på jorden.  När Gud ser oss här så ser han oss inte som än ända stor massa. Han vet vad du heter och vet var din postlåda bor. Du är så pass dyrbar för Gud att han har räknat dina hårstrån på ditt huvud.

Kan en moder glömma sitt barn? Frågar Gud. Det är mycket osannolikt och onaturligt, med det skulle kunna hända. Men om något så onaturligt skulle inträffa skulle Guds kärlek aldrig tillåta honom att glömma det barnet.

Många tror att de på grund av sina handlingar står utanför Guds kärlek, att Gud älskar andra men inte dem pga. deras dåliga handlingar. Men Jesus visade oss att Gud älskar syndaren lika mycket som helgonet. Jesus umgicks med syndaren lika mycket som med helgonet. Han ville hjälpa de vilsegångna och syndarna.

Gud arbetar aktivt med oss för att förklara och förvandla världen. Man kan undra över det onda i världen. Nazismen uppstod i Tyskland(det hade kunnat hända vart som helst i världen). Den är ett uttryck för djupt rotade tendenser som finns runt omkring oss. Vi beundrar den som lyckas och föraktar den som förlorar. Vi anser oss fria från nazismen eftersom vi känner avsky för gaskammaren. Ändå var detta en filosofi som föraktar de ”svaga” och beundrar de ”starka”.

Om vi är i stånd till sådana handlingar. Hur ska det då finnas något hopp för oss? Hur ska vi kunna tro på det godheten? Lösningen är ett otroligt medlidande för de som blir utsatta för det onda och en oerhörd förmåga till att förlåta dem som gjorde detta onda. Det är ända sättet för att inte bli förbittrad, utan att fortsätta tro på att det goda ska vinna till sist. Att vi blir förtvivlade över människors ondska beror bara på att vi tycker att det ”bör” vara goda. Vi vet att vi är ämnade för något mycket bättre än det onda.

Empati och medkänsla är ingenting om det inte uppstår i en situation där man skulle kunna vara hård och likgiltig för andra människors lidande. Det omoraliska måste existera för att det moraliskt riktiga ska kunna växa inom människorna.

Vi har ett självbestämmande som är grunden till vår frihet. Vi måste inte göra som Gud vill. Utan självbestämmande så kan ingen egentlig relation med Gud uppstå. Elak eller snäll. Kärlek eller hat. Vi får själva välja.

Men Gud har en vision som heter shalom som betyder välbefinnande, fred, hälsa och helhet. Du kan handla emot Gudsvilja om shalom, men han kommer garanterat att se till att så som du behandlar andra, vill du också bli behandlad.

Ordspråk: Den som gräver en grop åt andra faller oftast själv där i.

När vi ser att gud älskar oss med svagheter och allt, med sårbarhet, med misslyckanden, då kan vi acceptera dem som en oundviklig del av människans liv. Vi kan älska andra med deras misslyckanden. När vi slutar att förakta oss själva för ”våra” egna misslyckanden.

Du är unik och ”det finns bara en av dig och det är du”. Gud älskar dig precis så som du är och i det är han villig att glömma och förlåta. Han tar alla dina misstag, svagheter och din sårbarhet. Lägger det i en säck, knyter igen den och sänker den i det djupaste vattnet. Sedan sätter han upp en skylt där det står: FISKE FÖRBJUDEN! Om man inte respekterar den skylten så kommer den personen åka på riktigt mycket problem från ovan. Du skall inte skvallra och förtala din nästa.

Matt 7:1-4

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga?

• (0)

En offer gud utan moraliska krav från människorna:

 Gå till kyrkan. Gör ritualerna så får du syndernas förlåtelse och det krävs ingen mer prestation från din sida.

Våra hus idag är arkitektritade och innehåller komfortabla och designade möbler. Det yttre är viktigare än det inre. Vi lägger massor av tid på att gå till frisören, köpa rätt kläder och göra oss så vackra som bara möjligt går. Men det inre ägnar vi inte en minut till, det måste vara bra för det sa min mamma och pappa till mig när jag var liten. Så det så!

Ändå är det så att vi gladeligen kan visa vårt förakt gentemot de människor, som inte lever upp till de värderingar som vi har, som inte lever sina liv på det sätt som vi tycker att de borde leva dem. Vi kan tänka oss att skänka en liten slant till dem om det blir en insamling för dem, om inte annat så dövar det ett samvete som säger att vi ligger på gränsen till att vara högfärdiga om vi inte ställer upp för de sämre lottade människorna.

Herrens dag

Då ska de rättfärdiga räddas och de orättfärdiga dömas(Joel 1:15; 2:1–11 Jes. 2:12).

Herrens dag är mörk inte ljus. Endast de som levt efter Guds vilja ska bli föremål för hans räddning. Många tror att de på grund av sina handlingar står utanför Guds kärlek, att Gud älskar andra men inte dem pga. deras dåliga handlingar. Men Jesus visade oss att Gud älskar syndaren lika mycket som helgonet. Jesus umgicks med syndaren lika mycket som med helgonet. Han ville hjälpa de vilsegångna och syndarna.

Gud arbetar aktivt med oss för att förklara och förvandla världen. Man kan undra över det onda i världen. Nazismen uppstod i Tyskland(det hade kunnat hända vart som helst i världen). Den är ett uttryck för djupt rotade tendenser som finns runt omkring oss. Vi beundrar den som lyckas och föraktar den som förlorar. Vi anser oss fria från nazismen eftersom vi känner avsky för gaskammaren. Ändå var detta en filosofi som föraktar de ”svaga” och beundrar de ”starka”.

Om vi är i stånd till sådana handlingar. Hur ska det då finnas något hopp för oss? Hur ska vi kunna tro på det godheten? Lösningen är ett otroligt medlidande för de som blir utsatta för det onda och en oerhörd förmåga till att förlåta dem som gjorde detta onda. Det är ända sättet för att inte bli förbittrad, utan att fortsätta tro på att det goda ska vinna till sist. Att vi blir förtvivlade över människors ondska beror bara på att vi tycker att det ”bör” vara goda. Vi vet att vi är ämnade för något mycket bättre än det onda.

Empati och medkänsla är ingenting om det inte uppstår i en situation där man skulle kunna vara hård och likgiltig för andra människors lidande. Det omoraliska måste existera för att det moraliskt riktiga ska kunna växa inom människorna.

Vi ha ett självbestämmande som är grunden till vår frihet. Vi måste inte göra som Gud vill. Utan självbestämmande så kan ingen egentlig relation med Gud uppstå. Elak eller snäll. Kärlek eller hat. Vi får själva välja.

Men Gud har en vision som heter shalom som betyder välbefinnande, fred, hälsa och helhet. Du kan handla emot Gudsvilja om shalom men han kommer garanterat att se till att så som du behandlar andra, vill du också bli behandlad. Ordspråk: Den som gräver en grop åt andra faller oftast själv där i.

Om man idag gör två besök i kyrkan per år, så kan du räknas som Gudstroende. Men att bygga en religiös tro är att vilja utvecklas och förverkliga det som är Guds vilja med ditt liv.

När man träffar en annan människa och gör den snabba bedömningen att han/hon är psykiskt störd det är enkelt. Men låt säga att den här personen har haft ett rent levande helvete under hela sitt liv. Föräldrar som har utsatt dem för både psykiskt och fysiskt våld. Kränkningar, förnedring och vanvård. Det kanske inte har varit så lätt att leva den här personens liv.

”Take a walk in my shoes before you start judging me!”

Den här människan har kanske gjort allt som står i hans/hennes makt för att komma tillbaka till ett någorlunda normalt liv igen. Och då står du där som ensam domare och kallar personen för psykiskt stör. Det är oftast våra fördomar om vad vi har fått höra av andra som gör att vi dömer andra.

Guds nåd kommer inte till oss bara för att vi besöker kyrkan någon gång ibland, vi måste aktivt söka efter den. Det är faktiskt ganska kul att försöka bli en sann äkta medmänniska.

• (0)

Jag läste en bok av Stefan Sebö (Bruksanvisning För Ett Bättre Liv) för några år sedan där han berättade om hur man tämjer en elefant. Så här går det till:

•  Man sätter fast en kedja runt foten på den unga elefanten
•  Kedjan fäster du sedan i ett betongblock och där med kan den unga elefanten inte ta sig någonstans
• Elefanten kommer nu att göra allt för att bli fri, den kommer att slita och dra för att ta sig loss från kedjan och betongblocket
•  När unga elefanten förstår att detta inte går så kommer den att bli så pass uppgiven att den inte kommer att försöka mer
•  När elefanten sen har vuxit upp så räcker det med att binda ett snöre på samma ställe som kedjan en gång satt. Även fast elefanten nu lätt skulle kunna slita sig loss från repet så kommer den inte ens att försöka, för uppgivenheten är total.

Jag blev väldigt påverkad av den här beskrivningen, för jag kunde någonstans identifiera mig med uppfostringsmetoden. När jag var i 8 årsåldern så fick jag läs och skrivsvårigheter. Jag minns det så väl den dagen då jag fick läs och skrivsvårigheter. Varför! Jo, det var så här. Min mamma var cancersjuk och hade haft det i tre års tid då och jag visste att det var en sjukdom. Men jag hade inte förstått att det var en dödligsjukdom. Jag visste vad döden var, men trodde att det var gamla människor som dog och min mamma var inte gammal nog för att kunna dö. När den här ekvationen slog ner i skallen på mig, så fick jag några mycket svåra månader i mitt liv. Jag tänkte jätte mycket på det här, lyssnade efter vad de vuxna pratade om när det gällde cancer och såg på alla TV-program som kunde upplysa mig om vad det var för typ av sjukdom. Koncentrationen på skolarbetet var noll och ingenting, för min mamma kunde vara död vilket ögonblick som helst och läsa, skriva och räkna kunde väl inte vara det viktigaste i livet.

 Det började gå utför i skolan och läraren kontaktade mina föräldrar om problemet. Mamma och pappa tvingade mig till högläsning på kvällarna efter skolan, men ingenting verkade hjälpa och så småningom blev det specialundervisning. Men det verkade inte heller hjälpa, mobbningen från andra elever startade och jag kände mig alltid lite utanför. Min mamma åkte till och ifrån sjukhuset, år ut och år in.

 Tiden gick och betongblocket satt fast i foten på mig! Lärarna var inte nöjda, föräldrarna var inte nöjda och klasskamrater mobbade mig för att jag var annorlunda. Betongblocket liksom drog en bara längre och längre ner i ett elände som jag inte själv kunde se eller förstå varför det existerade. Jag kände av att det fanns där och att allt jag tog i verkade gå åt helsike, men jag förstod aldrig orsaken. Nu är jag vuxen och kan se att det aldrig var mitt fel och kan undra över vart alla de vuxna människorna som var runtomkring mig tog vägen lärare, föräldrar, släktingar, vänner till familjen, etc. Jag vet inte hur många gånger jag fick frågan:

 – Hur är det med din mamma?

Varför, frågade ingen mig om hur jag hade det. Jo, därför att människor i allmänhet är rädda för svaret och då är det lättare att skylla det på någonting annat. LÄS OCH SKRIVSVÅRIGHETER! Ja, vi säger väll det då. Jag kan inte skriva och läsa på ett sätt som andra tycker är korrekt, men ska jag måsta känna skuld för det? Det finns andra namn som dyslektiker och ADHD, som också är till för att göra betongblocket tyngre för den som ska leva med diagnosen. ADHD är att vara aktiv har jag förstått och det kan jag inte se några som helst problem med. Ja, det är säkert ett problem för de som är runtomkring den personen, men det är en tillgång för den som är aktiv. Tänk om Zlatan Ibrahimovic inte var så aktiv utan lite mer stilla, jag undrar vad han skulle vara då? Troligen inte någonting alls! Det är olikheterna som behövs, människor måste kunna få vara lite annorlunda utan att måsta tyngas ner av diagnoser som ska förklara varför de är som de är. Jag tror att det är via diagnosens fastställande som uppgivenheten föds, ska jag överhuvudtaget försöka bli bättre på att läsa och skriva? Människor runtomkring mig accepterar mig om jag erkänner mitt tillkortakommande, nämligen LÄS OCH SKRIVSVÅRIGHETER. Det ända problemet är att jag då slutar söka efter det som jag faktiskt är bra på, precis som Zlatan har hittat de han är bra på. Dessutom så har jag de senaste åren blivit bra mycket bättre på att läsa och skriva.

 Skolan har i dag sin modell och sin struktur för att utbilda våra barn, men det är inte säkert att alla kan passa in i det systemet. Hur väl modellen än är utformad så kommer det alltid att finns barn och ungdomar som inte passar in i den, men dessa barn och ungdomar måste också se att det finns andra vägar att gå. Framförallt inte belastas med en diagnos, som bidrar till att inte kunna se sin egen styrka, få självinsikt och självförtroende som alla framgångsrika människor behöver för att kunna växa som människor. Mitt förslag är att kasta bort alla diagnoser som kan förminska människor och få dem mer uppgivna än vad de faktiskt behöver vara.

Det finns en myt som säger att humlor inte kan flyga! Det är nog tur för oss att vi inte har kunnat övertyga humlorna om den diagnosen för då skulle alla humlor måsta gå runt till alla blommorna. De skulle ha svultit ihjäl, tur för oss att vi inte kan humlespråket. För då skulle vi ha kunnat lägga betongblockseffekten på dem också.

• Leave a comment... (0)

I går hände det igen jag blev en del av någon annans konflikt. Ja det händer både nu och då, men varför? Varför älskar vi människor att bråka med varandra? Och varför är det alltid tredje person som åker på stryk av konflikter? Jag sitter inte inne på något svar i den frågan men tänkte ändå skriva lite om detta ämne.

Jag som person är ingen som strävar efter att vara i centrum. Jag är inte rolig så att man garvar ihjäl sig, jag är inte den som pratar mest i stora grupper och är heller inte den vackraste människan på jorden. Helt enkelt en snäll, rar, trevlig människa som inte försöker att synas mest, utan betraktar mera min om givning och lyssnar till vad andra har att säga.

Men det finns människor som vill vara där i centrum och som har ett behov av att synas och ni har säkert stött på dem också. Det är inget fel i att vilja synas, men om det börjar gå ut över andra människor då blir det svårt. Oftast handlar det om flera personer som vill vara i centrumet, synas mycket och att andra lyssnar till dem. Helt plötsligt har det blivit en maktkamp om att vara där i centrumet och vem kommer nu att vinna? Ja, inte är det jag i alla fall. Jag gjorde i går ett test på hur ond jag är på Testportalen.se, resultatet syns här till höger på bloggen. Jag är 19% ond! Alltså lite ond i smyg och det stämmer ganska väll in på mig känner jag. För om jag tänker som så att jag inte vill vara i centrum, men kan ändå tänka mig att använda en konflikt (som hände igår)som en anledning till att skriva på min blogg om konflikter i sig, så måste jag ändå ha en drivkraft som gör att jag vill synas fast inte genom att driva den aktuella konflikten. Nej, jag tar heller till min blogg och skriver om konflikter i det stora hela. Av detta drar jag slutsatsen att jag måste vara lite ond fast i smyg, jag vill helst inte skada någon enskild person.

Men tillbaka till frågan om konflikter. Om två uppsatta potentater i två olika länder väljer att starta krig med varandra bara för de tycker att den andra personen har fel, så kommer det att drabba tredje personen värst nämligen civilbefolkningen. Frågan är vad är det som driver dessa människor till detta val? Avundsjuka, synas lite mer än andra ledare runt om i världen eller helt enkelt en vilja till att göra livet svårt för civilbefolkningen? Är det avundsjuka så borde det gå att arbeta sig upp till samma standard som den andra har fast med idogtarbete och dessutom säkert vinna respekt och tillit från andra ledare runt om i världen. Är det att synas lite mer än andra människor så borde fortfarande ett idogtarbete kunna löna sig bättre än krig. Om det är för att göra civilbefolkningen riktigt jävla illa, ja då är man verkligen ond!

Nu uppstår inte konflikter bara som krig mellan länder, utan de är den del av vad vardag alltid består av. Konflikter finns i familjen, på arbetet, i skolan(ofta med mobbning som ett resultat av konflikten), i fotbollsklubben eller annan sport man utövar m.m. Men är dessa konflikter nödvändiga för att synas och bli bekräftad. Jag kommer aldrig att få Nobelpriset och det är för att jag inte har den ambitionen till att göra det som krävs för att få synas på det sättet. Det gör mig ingenting för jag kan synas på andra sätt, t ex genom min blogg eller genom att göra andra bra saker i mitt liv. Helt enkelt genom att försöka att vara till nytta för andra människor och se det som en belöning för den jag är. Men det ställer krav på mig att inte bli indragen i konflikter, att ha tålamod och ändå kunna se en vinst i att leva lite utanför centrumpositionen. Men jag har lärt mig att trivas här i utkanterna och det går nästan bättre att synas här en vad det gör inne i centrumpositionen.

• Leave a comment... (0)